Så här känns det...
Nu gäller det att skärpa upp sig en aning.
Jag som alltid vill ha något på gång, åka iväg och plåta någonting, åka till Surin och käka pizza, leka med kattungarna, pula hemma på tomten eller på husen.
Eller bara åka in till stan och titta på folk.
Ni fattar eller hur?
Nu går jag mellan datorn, sängen och toaletten och tycker det tar en evighet att bli frisk.
Och hur länge sedan var olyckan?
Knappt två veckor och en del menar att det här kommer att ta två månader.
Skärpning Jan!!!
PS. Ni behöver inte skriva det, jag är införstådd med att det kunde vara mycket värre. Jag har en i bekantskapskretsen som verkligen råkat illa ut i en olycka och till honom hälsar jag god bättring. DS.
Ha ha, skojar bara - utom det sista PS. det är sant.
SvaraRaderaKlart att det är jobbigt när man har ont och inte kan göra det man vill och är van vid! Självklart finns det de som har det värre, men det hjälper ju inte när man är "nere".
SvaraRaderaSom jag sa tidigare i en kommentar, du får nog öva dig på att bli "en riktig pensionär", lukta på blommorna samt sitta utanför Seven och kolla in folk :-)
Ajaj slå mig nu inte Jan :-)
Jag måste träna på att bli en "riktig pensionär", som du skriver M@rie.
RaderaMen jag är (mycket) tveksam att det kommer att lyckas?
Hej Jan.
SvaraRaderaUndrar en sak. Rycker det inte i din pressfotograf tarm nu när det händer saker i Bangkok.
Brukar ju vara så en yrkesskada. Ha det bra. Hälsningar B.G.L.
OM det gör Bengt och det får jag säkert leva med tills slutsignalen går.
SvaraRaderaJag kan berätta hur det kan yttra sig.
Det är ett par år sedan och jag bodde i Pattaya.
En dag när jag åkte MC mötte jag brandstyrkan och flera ambulanser under utryckning.
Utan att tänka närmare på saken tvärvände jag och satte efter, tills jag efter några hundratal meter stannade och undrade vad jag höll på med.
Jag hade ingen kamera och jag hade slutat att jobba för fem år sedan.
Numera när jag hör utryckningsfordon nere på stora vägen tänker jag direkt att jag måste åka och se vad som hänt?
Men jag gör det inte.
40 år inom yrket sätter sina spår...
Jojo, jag vet ju att du inte är "pensionärstypen", men nu när du är du är skadad så måste du ju ta det lugnt!
SvaraRaderaTack för den hälsningen Jan, det värmer.
SvaraRaderaJag ringer dig senare idag. Ha det min vän.