Jan Luthman i Thailand

För övrigt
…låter jag förmodligen som en gammal sur gubbjävel - vilket jag ibland är.
Jag har tänkt att avstå från sådant här och ägna mig åt Thailand som den här bloggen skall handla om - men ibland kan jag inte hålla mig.
Ni får ursäkta.
Via nätet håller jag koll varje dag vad som händer i Sverige och världen och naturligtvis är det omöjligt att undvika pådraget kring giftemål, barnafödslar och dop bland de "blåblodiga".
Jag avskyr innerligt detta - tycker det hör medeltiden till.
Jag är fullständigt ointresserad om "Madde", som hon tydligen populärt kallas befinner sig i USA eller Sverige?
Smartast i det här sällskapet är utan konkurrens killen som gifte sig med "Madde".
Jag vet så klart inte hur han tänkte, men jag slår vad om en hundring att han även tänkte på sin business när han friade till den svenska prinsessan.
I USA är de som galna i händelser liknande denna och för hans affärsverksamhet är det högsta vinsten att vara gift med en representant från det svenska kungahuset.
Jag är bergis att han skrattar hela vägen till banken.
Och ni undrar så klart vad översta bilden har med detta att göra?
Jo, jag tänker på medaljerna.
Övre bilden visar en av hjältarna från Omaha Beach vid minnet av invasionen för 70 år sedan.
Jag förstår och respekterar i allra högsta grad hans utmärkelser.
Men vad har killen (som aldrig verkar växa upp) gjort för behjärtansvärt under sitt liv för att erhålla sina utmärkelser?
Får man möjligen medaljer när man leker på racingbanan?
Jag bara undrar och slut på gnället.
PS. För att föregripa ev kommentarer att jag bara är avundsjuk, vill jag meddela att jag tidigare erhållit medaljer (3 st) - som försvunnit under alla flyttar. För två FN-tjänstgöringar och Nobels Fredspris, som vi FN-soldater erhöll 1988. DS.